Louise Hoffsten ger röst åt fångarna

En sommar på 90-talet sjöng Louise Hoffsten vid en utomhuskonsert på Långholmen. Minnet hon tog med sig var att arrangören stack med kassan och gaget. Om han fick sitt straff är okänt. Säkert är att han slapp sitta i det gamla Centralfängelset. Nedslitet och hundra år gammalt hade det rivits några år tidigare och givit plats för konserten.

Nu är Louise tillbaka på holmen. Fängelsehistorien får liv på hennes skiva som är en djupdykning i ett skrämmande förflutet. Titeln Röster ur mörkret anger tonen: i tio låtar ger hon röst åt fångar och dödsdömda liksom tiggare, blinda och andra utsatta. Avlägsna ekon från förra seklet som inte förlorat sin aktualitet i vår tid.

”Jag kan identifiera mig med de här människorna.
De har hamnat utanför gemenskapen."

Vi äter lunch på Långholmens Wärdshus. Den ljusa och trivsamma krogen var en gång en del av det gamla Spinnhuset där prostituerade och andra ”lösaktiga” spärrades in. En annan påminnelse om det förflutna finns strax intill. På det som var fängelsegården ägde den sista avrättningen i landet rum medelst en från Frankrike importerad giljotin. Året var 1910. Först 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid.

IDENTIFIERAR SIG

- Jag kan identifiera mig med de här människorna. De har hamnat utanför gemenskapen. Många av de utsatta led av funktionsnedsättningar, understryker Louise Hoffsten. De sålde skillingtryck på gatorna för att överleva. Berättelser och visor om tragiska livsöden. Vittnesmål i många fall utan signaturer.

En arbetsolycka som ledde till förlorad syn kunde på den tiden medföra att man hamnade i misär. Människor med olika handikapp tvingades ut på gatorna för sin försörjning.

- Det får mig att inse att vi egentligen har det väldigt bra idag. Men samtidigt har utsattheten ökat och gatorna fylls av tiggare igen.

SVENSK BLUES

Att skivan kom till var egentligen en slump. Ett besök på Svenskt Visarkiv för att hämta inspiration ledde till ett projekt som varade ett helt år. För Louise var arkivets texter drabbande. Tiggarvisorna, blindvisorna, nödropen från fängelser och skildringar av dödsdömdas sista vandring.

”Jag ville inte släppa det. De här orden måste få komma fram."

- Jag ville inte släppa det. De här orden måste få komma fram. Min fascination för bluesmusiken hjälpte mig. Bluesens berättelser handlar ofta om blindhet och fängelser. Många bluesartister var blinda. Från Blind Lemon Jefferson till Ray Charles. Jag ville hitta motsvarande svenska öden.

På skivan möter amerikanska musikrötter inhemsk vistradition. Det ”blå” finns i det svenska vemodet, menar Louise Hoffsten. Bluesmusiken har varit grundtonen i hennes sångkarriär som spänner över ett brett register: från jazz till rock. Plus nedslag i folkvisan på skivan Kära Du från 1996.

KÅKVISOR EGEN GENRE

Men textmaterialet bjöd ibland motstånd. Louise nämner särskilt Gången till avrättningsplatsen. Den skildringen var svårast att sätta musik till.

- Istället för att sjunga läste jag texten. Rockartisten Patti Smith gav mig idén när hon reciterade på en skiva.

Texterna till andra spår har skrivits av fångar på Långholmen. Intagne Nenne författade Visst känns det bittert 1967. Fångens klagan ristades på 20-talet in av en okänd intern på trägallret i en isoleringscell, spreds vidare och blev en del av fängelsetraditionen. Ett öde som andra anonyma fångars verk delat och gett upphov till en egen genre, kåkvisor.

- När jag framträdde på Stadsmissionen i Linköping kom jag i kontakt med människor som var kriminellt belastade. Alla visste vem Konvaljen var. Han hade släppts 1972 och medverkat på skivan Kåklåtar. Honom träffade jag nyligen.

MÖRKT FÖRFLUTET?

Hon har också kontakt med en fängelsepräst som skriver till henne. Möten med människor som är en bonus från skivan. Men, finns det något ”skumt” i Louise Hoffstens eget förflutna?

- En rymning har jag på mitt samvete. När jag var femton stack jag iväg med en kille utan att berätta för någon. Vi liftade ned genom Europa med Paris som mål. Jag ville se Eiffeltornet. Killen stack hem efter halva vägen. Jag kom fram men hade inte råd att åka upp i tornet. Mina föräldrar var ju fruktansvärt oroliga och nu efterlystes jag i hela Europa. De trodde att jag skulle komma hem i en likkista. Som förälder kan Louise förstå vad hon då ställde till. En obetänksamhet som idag får anses preskriberad.

Text: Anders Jungnell | Foto: Pär Wickholm

 

Besök Långholmens museum för att lära dig mer om öns historia och människoöden

Besök Långholmens Wärdshus