Guillou: ”Säkerheten var ett skämt”

Författaren och journalisten Jan Guillou var en av de sista fångarna på Långholmen. Han satt där 1974, dömd för olovlig underrättelseverksamhet i samband med IB-affären.

Vilken är dina starkaste minnen från tiden på Långholmen?

-Att säkerheten var ett skämt. Jag påstods vara rikets just då mest bevakade fånge, hade bland annat ”förbud på att se mänskliga ansikten”.  Ändå läste jag alla dagens viktigaste tidningar och hade ständigt en löpande korrespondens vid sidan av censuren. Och en vacker dag ute på rastgården, mitt framför ögonen på vakterna, kom en knarkkung och ville bjuda på middag. Han åt aldrig fängelsematen påstod han. Han ville att jag skulle rekommendera vinet. Han förklarade situationen med att citera Philip  II av Makedonien, Alexander den Stores far: "Ingen stadsmur är så hög att inte ens en åsna lastad med guld kan klättra över”.

Vad var det svåraste med att avtjäna straffet?

- Känslan av maktlöshet när mina målskamrater golade ner både mig och källorna som bidragit med kunskap. De blev grundlurade och mutades lätt med förmåner som att läsa tidningar och lyssna på radio, vilket jag gjorde ändå utan att gola.

Hur upplevde du det rent fysiska frihetsberövandet?

-Som ett uppdrag som skulle utföras, exempelvis som en resa på en u-båt.

Hur fördrev du tiden?

-Inga som helst problem, jag hade ju det mest fängelsetillvända av alla yrken. Jag skrev en halv roman och tusentals sidor brev.

Hur har straffet påverkat ditt författande och din journalistik?

-Svårt att säga. En viktig lärdom var att jag som journalist inte var skyddad av grundlagarna, vilket jag trodde fram till gripandet.

-Alla lagar och all anständighet kan sättas åt sidan om den politiska makten vill det, vilket vi ser tydligare idag än på 70-talet.

Hur förändrades din syn på fångvård och svensk rättvisa?

-”Straffet” var ju för min del inget annat än en spännande reportageresa. Meningslöst var det ju, på gränsen till det komiska. Skulle straffet göra mig till en snällare journalist som inte avslöjade skurkaktigheter i staten? Sällan.

-Svenska rättvisan? I vissa lägen spelar skuld och bevisning ingen roll. Vem som helst, till och med jag, kan i en viss situation dömas oskyldig.

Hur förändrade fängelsetiden dig som person, negativa och positiva erfarenheter?

-Jag kan ärligt erkänna att jag vet inte. Positiva erfarenheter har jag förstås en hel del eftersom jag valdes till ledningen för Fångarnas fackliga centralorganisation och fick stort inflytande och fungerande kommunikationer.

-Det negativa var att se, på Österåker, unga människor brytas ner till yrkesförbrytare.

Har du någonsin varit tillbaka på Långholmen och gått i de gamla fångavdelningarna och vad har du känt då?

Jag har varit på besök ett antal gånger med olika tv-team.

Det är som att se ett historiskt minnesmärke från en länge svunnen tid.

En märklig känsla att det inte är längre tillbaka i tiden än att jag själv faktiskt varit där som fånge.

Fakta om IB-affären

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt, avslöjade IB, en hemlig militär organisation som sysslade med åsiktsregistrering. Deras avslöjanden publicerades i tre nummer av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront under 1973. Uppgifterna var besvärande, i synnerhet för dåvarande försvarsminister Sten Andersson och ÖB Stig Synnergren.

Tidningen, liksom Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” som utkom samma år, anmäldes av justitieministern Lennart Geijer till tryckfrihetsåtal.

Åklagaren som utredde IB-affären kom fram till att brotten var preskriberade.

Därefter inledde han en förundersökning mot journalisterna där han kom fram till att de gjort sig skyldiga till spioneri. 22 oktober 1973 greps Jan Guillou, Peter Bratt, Owe Holmqvist (fotograf) samt ytterligare en person; misstänkta för spioneri.

Fjärde januari 1974 dömdes Bratt och Guillou till vardera ett års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet.

Mer om IB affären kan du läsa i Guillous böcker ”Det stora avslöjandet” och "Ordets makt och vanmakt" samt i Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”.